Glöden som dör av en tystnadskultur – dags för ishockeyn att vakna

KRÖNIKA. Ängelina Ahlén

Jag såg dokumentären “Underdogs”. Tystnaden i biosalen efter visningen talade för sig. Utan att vara en expert på ishockey känner jag spontant att jag vill ut och förändra världen efter detta. Det räcker nu.

Det finns en stark desperation som ligger som en gråmålig underton genom hela dokumentären om Luleå/MSSK. Samtidigt finns det en extrem kämparglöd som jag aldrig sett tidigare. Ögonen lyser på samtliga, och det känns som de vill uträtta stordåd tillsammans. Efter 58 minuter känner jag att jag vill följa med. Vart de än ska, vill jag gå bredvid.

Kvinnor har inom alla sporter, i alla årtionden, stått inför extremt mycket större utmaningar än männen gjort. Det finns ingenting som heter “välbetalda spelare” inom någon sportkategori när det kommer till kvinnor. Inom alla grenar har männen fler sponsorer, mer utrymme i media, större publik på läktarna, större fanskaror, fler snackisar på stan. Listan kan göras oändlig. Det är ett strukturellt problem, och Luleå/MSSK banar väg för en förändring.

En del i dokumentären kändes som ett besök i strukturernas mecka. Under en intervju med förbundskapten för svenska damlandslaget i ishockey, Leif Boork, säger han:

— Det är dom här karaktärsspelarna, det är dom här passionerade spelarna. Det är dom man vill uppmuntra, det är dom man vill ha i ett lag. Det är dom det är roligt att ringa till och säga “du får vara med”. Inte den som förväntar sig att få vara med för dom är liksom lite flipp-flopp spelare som tror och förutsätter att dom ska vara med.

Mycket i det här känns som att det inte handlar om ishockey, vem som är bäst och vad som driver svensk ishockey mest framåt. Uttalandet ger mig mycket utrymme som publik att fundera kring strukturerna kring när en kvinna ifrågasätter en mans beslut och maktposition. Emma Eliasson sätter sig emot en hel tystnadskultur. Det är dags att resten av Sverige gör det också.