Den samiska konstens revolutionär

MAJ-DORIS_2

Van med uppmärksamhet. Maj-Doris Rimpi har stått i rampljuset flera gånger under åren som konstnär och skådespelare. FOTO: Sanna Edström.

 

KULTUR. Sanna Edström

Hon var med och startade Samiska teatern, haft konstutställningar världen över, tagit hand om renar på vintern. Hon har gjort revolution inom den samiska konsten, och medverkat i en dokumentärfilm som handlar om henne själv. Det här är Maj-Doris Rimpi.

I Parinjarka utanför Porjus i Jokkmokks kommun bor den 75-åriga svensk-samiska skådespelaren, renskötaren och konstnären Maj-Doris Rimpi. I tisdags kväll var det premiär av dokumentärfilmen ”Maj Doris” som handlar om just henne. I filmen får vi följa Maj-Doris under några månader och se hur hennes vardag ser ut.
– Först tänkte jag varför jag ska vara med på detta, men grabbarna var ju rätt söta!

Maj-Doris Rimpi var en av de som var med och startade Sápmis första fria teatergrupp – Samiska teatern. Hon fick även ett pris år 2012 i kategorin Traditionell duodji för sitt slöjdande på Sápmi Awards. Sápmi, eller ”Sameland” som det också kallas, är området som omfattar samernas historiska bosättningsområden. Det området sträcker sig både över Nordkalotten och stora delar av Skandinaviska halvön.

På 1970-talet hade Maj-Doris sin första konstutställning där hon ställde ut slöjd hon hade gjort hemma. Hon hade gått kurser i tennbroderi och rotslöjd som hölls när slöjdmästarna Ellen Andersson och Elsa Aira kom ut till byarna. Sedan dess har Maj-Doris ställt ut sin konst över hela världen.

Det var inte bara det som hände under 1970-talet, utan hon sökte även in på Samernas Folkhögskola – Sápmis hantverkare och konstnärer. Och det var så konstlivet tog fart. Men i samma veva träffade Maj-Doris skådespelaren Harriet Nordlund och tillsammans startade de den första samiska teatern.

Förutom att ha arbetat med konst och skådespeleri har hon också arbetat inom posten, vården och varit slöjdkonsulent. Idag går tiden åt till att ta hand om renarna på vintern.
– Jag vet inte hur länge jag kommer hålla på med att ta hand om renarna på vintern. Jag lägger ner minst fem timmar om dagen på att göra rent mossan som de ska äta. Det är mycket jobb, och det är alltid jobbigt att säga farväl till dem när de sedan ska ut på fjällen, säger Maj-Doris Rimpi.

I filmen om henne själv nämner hon att livet i Parinjarka kanske inte kommer vara allt för länge till. Tanken om att flytta utomlands har slagit henne flera gånger, så vi får se vad som vinner – kylan och mörkret, eller värmen och ljuset.